Man har alltid 1000 saker att fundera över, som verkligen kör järnet i huvudet gärna i 110 km/h. Man kan inte stoppa det eller påverka det bara acceptera att hjärnan går på helvarv och tänker på saker och ting vare sig man vill eller inte. 

 

Jag har hela mitt liv haft rätt så full koll på vad jag vill åstadkomma, kanske inte direkt inom vad men jag vet att jag vill hamna över samhällets norm för vad man som vanlig "svensson" ska lyckas åstadkomma. Jag vet inte om jag lyckats komma upp till den punkten ännu. Men jag är stolt över att jag i alla fall har lyckats åstadkomma så mycket som möjligt inom mitt jobb och nu är det bara studierna som är kvar. 

 

Dessa JÄVLA studier som tar kål på mig, Jag kämpar och jag kämpar och det går bra, faktiskt mycket bättre än för många andra. Men ändå känns det inte helt bra. Jag älskar att stå i labbet och laborera, tiden går som snabbast när man mäter upp olika medium för att framställa något eller för att odla celler. Egentligen borde jag stå på livets höjdpunkt, jag är ung och jag mår så fruktansvärt bra. Utöver det där lilla grubbleriet som alltid ligger och lurpassar. 

Men det är väl så livet ska vara? Livets grubblerier följer nog med en livet ut. 

 

Efter allt som hänt så ska man egentligen bara vara tacksam, och jag tror att jag har börjat se saker och ting väldigt annorlunda. Vissa saker har i mina ögon blivit mycket viktigare och det är inget jag känt av tidigare direkt. Men egentligen är jag glad att jag känenr så för det är banne mig dax att man växer upp nu.