Jag har funderat mycket kring det här med att blogga... tidigare har jag haft starka åsikter och jag har tyckt om att få det ur mig, samtidigt som bloggen har varit en sida där mina nära och kära kan gå in och läsa om min vardag då vi inte ses så ofta. Men det har blivit fler och fler som läser och det känns inte lika privat att skriva som det gjorde förut. Tidigare kunde jag skriva vad jag tyckte och tänkte utan att riskera att trampa på en öm tå, men nu är det för många som läser, för många som jag håller av alldeles för mycket för att kunna skriva om saker som skulle kunna misstolkas. 

Saker jag skriver om handlar ofta om Dante nu för tiden och det är väldigt känsligt att skriva om barn och hur man vill göra med mat, läggningsrutiner och diverse annat. Det visste man redan innan man fick barn, att folk skulle tycka och tänka om saker som de egentligen inte har med att göra.

Och bara för att jag har skrivit att jag vill göra på ett sätt med Dante behöver inte betyda att ett annat sätt är fel. Gudarna ska veta vad mycket olika sorters mat vi har testat till honom, olika läggningsrutiner och sövningsrutiner på dagarna. Och än har vi inte hittat en enda perfekt rutin som inte någon gång har failat.

Vi har testat hemmagjord mat (för att jag älskar att laga mat till honom) vi har testat burkmat som han tyvärr ratat (vi är fortfarande på jakt efter burkmat som han tycker om). Vi har testat att lägga honom i famnen när han ska sova, att vagga honom, att lägga ner honom, ja you name it. Ingenting är rätt eller fel, men skriver man om en specifik sak man vill utesluta/ innefatta ja då kan saker och ting misstolkas.

 Mitt liv just nu är fullt, jag har fullt upp med att vara mammaledig, med att jobba när tiden ges och fullt upp med att bara njuta av livet. Jag har inte tid med att driva min blogg för att folk sedan ska missuppfatta eller göra tolkningsfel. Jag har inte lust att driva min blogg när jag helt omedvetet kanske sårar någon.

Det har varit kul att skriva, till och från har jag älskat att skriva. Men nu ska jag ta vara på sommaren på allra bästa sätt. Umgås med lilla D och P och träffa min och Peders familj. Att umgås med familjen är något jag börjat värdesätta extremt mycket inte främst sedan jag träffade Peder utan ännu mer sedan D kom till världen. Jag älskar Peders familj lika mycket som jag älskar min egen. Att invänta besök eller åka på besök får mig att räkna ner dagarna. Helgerna vi umgåtts med familjerna, eller då Dantes kusin med familj varit här har varit några av de bästa helgerna sedan D kom till världen.

Ta vara på varandra!

Och hej då, eller på återseende!