Blir alltid lika förvånad när jag loggar in här och ser att det fortfarande är många som läser trots att jag inte skrivit på ett par veckor. Men ja, efter Cypern blev jag sjuk, sedan var det möhippa, sen var jag sjuk, sen var det jobb och sedan lite jobb till= väldigt trött Mirjam. 

 

Och så åkte Peder till USA mitt i alltihopa och kommer inte hem förrän nästa måndag. Jag har varit så glad i hågen hela dagen, vissa delar av min dag idag har nog varit några av de bättre delarna det senaste halvåret. Så ringer Peder och så pratar vi och så känner jag -Ja men det här är ju lugnt! Säger något i stil med -Jag var nog så mentalt förberedd på att du skulle åka till USA så jag saknar inte dig så mycket. 

Och om jag ska vara helt ärligt med handen på hjärtat så var det så just i den stunden, kanske för att vi pratade med varande kanske för att jag hade mycket annat att stå i just då vad vet jag. Men när jag sedan körde bil ner till jobbet så var jag inte lika kaxig direkt utan då rann tårarna för att jag saknade Peder, så töntig är jag med andra ord! 

 

Men jag är och förblir fruktansvärt kär i Peder och jag vet ärligt talat inte vad jag skulle vara utan honom? Jag unnar honom att vara i USA och få denna livserfarenhet, men jag saknar honom! Och dagarna tills han kommer hem kommer vara jobbiga, fruktansvärt jobbiga.